Ett hej då

Ett ljus

Vet ni? Om man känner sig lite nere och det är lite trist. Då kan man tända ett ljus för dem man tycker om. Jag har turen att kunna tända ljus för riktigt många. Av värmen från ljusen mår man mycket bättre. Prova!

Hösten

Okej, jag ger mig. Dagar som idag är det faktiskt inte lätt att tycka om hösten. Kallt är det förvisso inte men det är grått i grått (ja alltså alla bladen är ju inte helt borta från träden än så lite orangea ljuspunkter finns det ju), vinden är liksom tjock på något vis och dagarna är korta. Man är banne mig inte precis pigg, varje morgon är en kamp mot sig själv om att inte skita i allt ihop och bara ligga kvar..och mysa, sova och eventuellt läsa en bra bok. Men inte mer. Tog in min sådan där anti-vinter-depressions lampa som man ska ha och vakna upp med på morgonen, men hade glömt hur jävla asjobbigt ljus den bländar en med och hur himla lätt det är att bara vända ryggen mot den och dra upp täcket över huvudet. Hundarna är understimulerade för att man inte hinner göra något med dem innan dagsljuset försvinner och ens egen kondis försvinner med ljuset för att man inte vill få dåligt självvärde på ett gym. Förhållanden tar slut, det hör liksom till på hösten, man kan ju inte leva på sommarens beruselse nu när det är höst? Har gjort slut med ett par stycken själv, bara för att det hör till liksom. Lika bra, det hör som sagt till på hösten. Det kräver en extra insats att må bra på hösten! Man måste se till att skapa egna ljuspunkter, att komma ihåg att man själv är herre över sin egen livskvalitet, att kunna se ljus i mörkret. Man måste tvinga sig att se det vackra omkring sig, att stanna upp och uppskatta. Man kan få ta mer än man ger och låta det vara helt okej ett litet tag... Man kan tex låta det vara helt okej att ta en vacker höstbild från nätet och sätta in den på sin ouppdaterade blogg och bara njuta av färgerna och tänka sig till en promenad med lyckliga hundar i frasiga löv efterföljt av varm choklad på en vindstilla plats i solen. Och låta den bilden vara tillräcklig för att det ska bli en bättre dag (och inte tänka på att man är fan så kass som inte har kunnat ta en bra höstbild själv som man kan använda på sin bloggfan). Man måste kunna se ljuset. Och man måste sluta irritera sig över att man inte kan se att ovanstående faktiskt är skrivet i flera avsnitt....

Ny tanke

Asså, jag funderar också på hur fan man lägger ut bilder på sin bloggfan nu för tiden...?

Funderar lite på att starta upp bloggen igen

Det är otroligt länge sedan jag bloggade och i den tiden har blogger gjort om sin användarpanel - herregud så måste man lära sig den också innan man kan börja blogga igen. Har ju egentligen massor att berätta, livet har ju inte stått still sedan sist precis varken på hundsidan eller fotomässigt, vilket är de sakerna som bloggen handlar om i första hand. Men så är ju dilemmat alltid, ska man ha både fejjsan och en blogg och varför i sådanna fall? Ju mer jag har börjat facebooka och lägga ut bilder där, ju mindre har jag bloggat. Ju mindre man bloggar ju färre läsare får man, samtidigt med att ens vänner på fb är mer aktiva ju mer aktiv man själv är där. Jag har alltid haft ett behov av att skriva av mig saker, jag har ett par flyttlådor fulla med egna historier, berättelser och inte minst tankar och spekulationer. De kommer aldrig att visas för någon, de är inte skrivna för andra men någon gång ibland (numera väldigt sällan, men då och då är en ny anteckningsbok full och ska ner i lådan) tar jag upp ett par böcker och bläddrar i - som ett minnesarkiv för mig själv. Jag kan vara något så när personlig på fb och på bloggen, men aldrig som jag är i mina "böcker" - och då kanske det räcker med den ena varianten? Så jag fortsätter att fundera

Medan vi väntar...

Jag som sällan citerar finner att nu gör jag det mest hela tiden...

Har egentligen massor att berätta men inte så mycket tid, därför får ni denna så länge. En påminnelse om att man inte ska ta något för givet här i livet.