lördag 18 maj 2013

Sorg

Senaste 3 veckorna har varit hemska. Sorgliga. Trösteslösa. Gripande. Känsliga. Eftertänksamma. Och inte minst fyllda av tårar och hjärtesorg.

Att mista är en naturlig del av livet. Det är ofrånkomligt. Det ingår vare sig vi vill eller inte. Men varför kan det inte finnas en knapp som gör att vi kan förutse det som komma skall? En knapp som förbereder oss, som hjälper oss och som gör att vi kan komma igenom det utan att det känns som att man själv ska dö? En knapp som gör att man bättre kan klara av att se sina nära och kära i oändlig sorg? En knapp som helt enkelt bara gör att man vet vad man ska göra för att klara situationen. Och kanske kanske en liten knapp som gör att man inte blir irriterad över alla välmenande "tiden läker alla sår" för det har det aldrig gjort hos mig. Mycket har jag lärt mig acceptera och mycket har jag jag lärt mig leva med, men inte fan har någon tid läkt några sår...

Carl-Axel - min Hjulmutter, min hjärtevän, min kompis, min mentor, min förebild.

Carl-Axel i mitt hjärta


I många år har jag sagt till Hjulmutter att han ska sluta tramsprata om när han inte finns längre, för ett liv utan honom har aldrig varit en realitet för mig och det skulle definitivt inte bli verklighet i min verklighet i allafall. Jag har alltid sagt att han fick vänta tills jag själv hoppat ur träskorna, efter det kunde han få göra som han ville. Långa och många har diskussionerna varit om detta men på senaste året har jag motvilligt fått ge mig i dem, för som C-A sa...nu måste du förstå att det kommer att hända. Inte idag, inte i morgon men det kommer att hända. Nä, sa jag då. Jo, sa han. Jaja, sa jag då men då får du vara den jag ser först när jag kommer upp, du får ta emot mig. Det finns ingen Gud eller himmel sa Carl-Axel. Ta emot mig var fan du vill sa jag, bara du tar emot mig! Okej, sa Carl-Axel, jag tar emot dig.

Älskade Hjulmutter, saknaden är enorm och jag förstår inte hur det ska gå att finnas till utan dig! Den här dikten tillägnar jag dig - tyvärr har jag inte skrivit den själv men den är så passande tycker jag...
 

Inte kan väl nån bli länge kvar(Högt ovan himmelens stjärnor)
Inte kan väl nån bli länge kvar
som har reslust i sin själ,
man borde sagt Vi möts nånstans
i stället för farväl
Inte kan väl nån så full av liv
vissna ner och bara dö,
man borde sagt Vi ses igen
i stället för adjö
Inte kan väl nån så stark, så skör
bara bli till mull och stoft
man borde sagt att blommor dör
men aldrig deras doft
Atle Burman


Ymer - Min YmsePymse, min Miller, min husets herre, min kompis, mitt hjärta

Hade ju egentligen medan han fortfarande levde tänkt berätta vad som egentligen hände efter de där fasansfulla dagarna i januari då han var borta. Ville berätta för alla gulliga goa och omtänksamma människor hur hans konvalescens gick, hur han hade det och inte minst hur mycket han betyder för mig. Men det blev aldrig gjort, det var för tungt helt enkelt. För svårt att beskriva, för känslomässigt och jag vet inte om ni förstår men kanske kändes det lite som att jag gav upp om jag satte allt på pränt. Helt enkelt tror jag att jag väntade på dagen då jag på fb jublande kunde berätta att nu var Ymer okej igen, han var ute som vanligt, han såg hörde och hittade hem... Men den dagen kom aldrig och den 26 april hade vi vår sista dag tillsammans. Han somnade in i min famn, vi var bara han och jag i vår sista stund tillsammans. Han kröp spinnande ihop i min famn som alltid och vi satt länge så efter att det var slut.

En dag ska jag berätta hans historia för er, men det är fortfarande för tungt. Saknaden går inte över.

Kille - Min killelille, min Killer, min vän, mitt busfrö, min chef, mitt hjärta.

Saknar dig så, varenda eviga dag. Jag ser dig, jag hör dig, jag letar efter dig men du finns inte...
Njuter du med Liff? Pratar du med henne och skrattar hon då? Badar du? Gräver du? Äter du äpplen och morötter? Nu är ni tre med Ymsekatten...


Kille och Ymer i mitt hjärta

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar