onsdag 1 januari 2014

En dag i en annan värld

Jag brukar skriva en årskrönika och har påbörjat en sådan flera gånger här i mellandagarna. Men det har inte blivit bra, året har inte varit lätt att beskriva. Kantat av sjukdom, sorg och förluster (av en hjärtevän, av min kompis Ymer och av en sorts kärlek som i somras kom och försvann så snabbt att världen efteråt inte helt blev sig lik) blev det kanske för tunt att beskriva de ljuspunkter som trots allt har funnits. Den lättaste ljuspunkten att skriva om är såklart resan till Pantanal, men att beskriva den resan kort och gott skulle inte göra den rättvisa, skulle inte förmedla känslan av att vara där och skulle inte kunna ta mig mentalt tillbaka eller ta andra dit i de minuter det skulle ta att läsa. Det kräver att man delar upp resan i småbitar, beskriver varje del med doft, intryck och smak. Jag har inte glömt en minut av Pantanal, men jag kan ännu inte beskriva den.

Jag kan däremot dela med mig av en fantastisk eftermiddag i Rio. Ett par timmar jag aldrig tror att jag glömmer och som jag gärna vårdar i mina dagdrömmar och min fantasi. Ett par timmar tillsammans med mina kära vänner Mange, Mats och Uffe i favelan Rocinha...

Favela är det inhemska namnet för slum och jag hade hört att det skulle vara en fantastisk upplevelse att få en guidad tur runt i en av dessa mytomspunna områden av en lokal invånare som har tillstånd att visa fram sitt område. Nu visade det sig att dessa områden har utvecklats enormt de senaste 10 åren, den brasilianska regeringen har gjort intensiva insatser för att förbättra livsvilkåren för invånarna och i dag är de flesta favelorna inte längre slum, invånarna tillhör Brasiliens medelklass (lågklass i Europa), de allra flesta har fasta jobb och sociala säkerheter. Kriminaliteten är inte större här än genomsnittet i Brasilien och det är inte längre farligt att ge sig in i områdena. Kvar är dock en stark kulturarv och prägling och det är ingen tvekan om att man beger sig in i en mycket speciel värld, uppbyggd på bergskanter som de flesta favelorna är.

Orsaken till att favelorna är uppbyggda på bergskanter är att det då var svårare för landets bulldozrar att ta sig upp och utplåna byggnaderna. Det innebär också att i de flesta favelorna endast finns en eller få vägar, som man tar sig upp på via bil eller mc-taxi (hua vilken upplevelse det var!) Ska man vidare upp till husen vandrar man kilometer efter kilometer längs små gränder mellan huset, smala, branta så in i bomben och livsfarliga att gå på om man är det minsta klantig...

 
Vi åkte upp längs berget och möttes av en bedårande utsikt över Rios vackraste - och rikaste del med Copacabanan i bakgrunden. Klickar du upp bilden, ser du jesusstatyn överst till vänster. Mäktigt! Så med detta vackra på ena sidan krävs det en del fantasi för att förstå att vänder man sig om och har detta i ryggen - möts man 5 meter över gatan av det första man ser av favelan...
 


 
Byggda på bergen, våningar tillkommer allt eftersom ägaren/ägarna genom åren fått råd och byggs på lite efter smak och tycke, inte nödvändigtvis efter säkerhet. Härligt färgsprakande! Lägg märke till hällningen på stadens enda väg... Vi fortsatte uppåt en kort bit, fascinerade av alla intryck, ljud, dofter och färger. Vi plåtade som galningar, ja i allafall Mange och jag...
 
Favelorna var förr i tiden en egen stat i staten. Folk var outbildade, analfabeter, det fanns inga sanitära förhållanden och man hade ett eget monetärt system utan pengar. Man hade ström, som dock stals av staten, ett kaossystem av nåder! Fascinerande, oförståligt och genuint livsfarligt! I dag är elen lika livsfarlig, fascinerande och oförstålig men numera betalt av användarna :-)
 




 
Fin utsikt!


 
Sophämtningen går till så att man slänger sina sopor på anvisad plats. Sedan kommer sopbilen och hämtar det en gång i veckan. Vatten pumpas upp i blå vattentunnor på taken ett par timmar per hushåll i veckan. Vattentunnorna har lock på så inte myggen använder dem som äggreservoir.
 
 






 
Längst upp på berget, längst uppe på taket ett hus kunde Mange få duscha som Gud har skapat honom under Hansas himmel för endast 3 kronor. Man han ville inte eftersom han har höjdskräck sa han. Mes... Men det var tydligen inga problem att ta på sig en rosa hjälm som matchade förarens T-shirt och hålla hårt hårt om honom i svängarna... :-D
 

 
Idag bor ca 80.000 personer i Rocinha fördelat på 2-3 kvadratkilometer, man är packade som sillar men så behöver man inte räkna bort värdefull bostadsyta på vägar och sånt trams heller...det finns ju bara en smal... :-) Jag fotade inte många personer, det är svårt att göra det utan att vara respektlös och göra dem till objekt på ett sådant här ställe, men jag tog ett par stycken och de allra flesta frågade jag om tillstånd före jag tog bilden. Alla blev otroligt glada att få se fotot i kameran, det var kanske belöning nog i sig själv och jag kunde bara anta att det inte händer så ofta att de ser sig själva på bild.
 





 

Jag tittar ju alltid efter djur, oansett var jag kommer. Kalla det intresse, fanatism eller arbetsskada :-) Jag hade förväntat att bryta ihop gråtande över djurhållningen här men faktum var att det hände bara en gång! Att se levande slaktkycklingar ihoptryckta i en liten bur (välj-vilken-du-vil-äta-ikväll) blev lite för mycket av det goda, bäst att ta seden dit man kommer och helt enkelt bara gå vidare. Men i övrigt blev jag otroligt positivt överraskad! Såg ingen mager hund eller katt, alla var vänliga, lugna och sociala. Många av de katter jag såg hade halsband och ingen av djuren verkade direkt sjuka eller fulla av loppor. Fåglar hölls dock i små små burar, inte mycket djurskydd att prata om där... Det berättades för oss att ägarna till fåglarna tar med dem tex. till affären där de hänger utanför hela dagen och suger åt sig intryck. På kvällen sjunger de de vackraste sånger hemma för att berätta allt de upplevt under dagen och på så sätt är de värdefulla för sina ägare och sprider mycket glädje omkring sig.








Jag kan skriva länge om vår eftermiddag i Rocinha men jag vill låta några bilder tala för sig själv. Att beskriva denna plats är ändå så himla svårt men jag hoppas att bilderna ger ett intryck.













 

 
Älskade frukt, att jag inte åt ihjäl mig på ananasen är väl ett under! Mums!!
 
 
Ur fattigdom har det bildats entreprenörer av olika slag. Några av de mer kreativa säljer smycken, hemmagjord krimskrams och som denna man - målningar från favelan. Jag köpte med mig en hem, kanske inte den vackraste av konstverk men jag ville först och främst ge ett stöd till en invånare i Rocinha. Men nu när den hänger inramad i sängkammaren, så ser jag den varje kväll när jag ska släcka lampan och jag förvånas över att ständigt hitta nya detaljer. Den får fram ett leende på mina läppar över denna stora upplevelse och jag är så glad att vi som den enda utflykten i Rio valde just detta!
 



 
Jag avslutar med en bild på oss fyra, trötta och fulla av intryck och fniss precis innan solen går ner över Rio. Kvällen tillbringades på en resturang på Copacabana med en hetsig jävla ananas-caiprinha och en pommes på vift...men se, det är en helt annan historia.... Tack Uffe, Mange och Mats!
 
 

8 kommentarer:

  1. Helt fantastiska bilder, förstår att du har upplevt ett fantastiskt äventyr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja det var det verkligen :o)

      Radera
  2. Tack för inblicken i en del av äventyret - fantastiska bilder som vanligt :-) //Anna

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig resa det måste varit!
    Hoppas att 2014 blir ett riktigt bra år!
    Kram från Carina Sjögren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en underbar resa, Carina!
      Tack och tack det samma :-) kramar tillbaks!

      Radera
  4. Karen - tack för att du delar med dej, både i skrift och bild. Det är så målande beskrivet att man känner dofterna - på gott och ont!

    Där hade jag velat vara med!

    Kram

    Lena

    SvaraRadera