Gott nytt år!

Hade tänkt skriva status och visa bilder från året som gått, men ingen har läst mina senaste två inlägg så jag orkar inte lägga energi på det :-)

Julefrid i hus

Jag brukar ju vara en hejare på julstämning! Det hängs upp saker i huset, det bakas och det handlas, pysslas och planeras, det pussas och kramas och njuts av julmusik.

Andan har väl inte helt fallit på i år, nytt jobb, sjukdomar här och var hos när och fjärn och kanske det faktum att jag inte firar jul i Rosa Huset i år utan hos mamma gör kanske att jag inte har behövt fixa något specielt, inget har varit nödvändigt att ta fram, däremot har jag stressat över att jag kanske allra helst hade varit utan julen i år.

Men nu är den här! Första semesterdagen är över, i övermorgon är det julafton. Ni kan läsa i ett gammalt inlägg här på bloggen hur vi firar i vår familj men jag vill härmed önska mina kära vänner, bekanta och alla som läser bloggen en riktigt GOD, UNDERBAR och LUGN JUL! Många hälsningar från Karen med flock

Julafton i Rosa Huset 2011 med levande ljus i granen såklart!

 

Adventsljusstaken är inte längre hemmagjord pga platsbrist

i vardagsrummet, men ger en mysig stämning ändå :-)

Lycka är att se det lilla

Det allra bästa med Sverige är för mig naturen. Så otroligt vacker, mångsidig, speciell och givande. Jag kan få precis den natur jag önskar mig för dagen, vilken otrolig lyx jag har runt knutarna! En annan lyx är få uppleva årstiderna, att njuta av deras olikheter i en period och få länga till den kommande. Jag håller dock SKARPT på månadernas årstid indelning och tycker väl inte alltid att han som planerar hur de ska förlöpa har läst in sig på hur de ska gå till. Nu tex har vi VINTER och inte en långdragen höst med regn, brunt-i-grått och diverse rusk.

Jag är ju så himla förtjust i vintern och är inte specielt störd av mörkret. Naturen ligger i sin vintervila och tar igen sig inför våren och sommarens kraftansträngning. Djuren taggar ner, rör sig i mindre områden och vilar mer. Vi människor borde göra samma, kanske inte gå i ide men ta det lugnare, inse att vi kanske inte är så långt från djuren och helt enkelt inse att vi inte kan prestera som vi kan göra på vår och sommar. Varken mentalt eller fysiskt. Men samhället fungerar inte så, vi jagar på som vanligt för att vi inte har något val, med sjukdomar, stress och inskränkthet till följd.

Jag lever upp de dagar då det är kallt, snö, frost och sol. Jag suger ljuset till mig som en svamp, rör mig mer, skrattar mer än vanligt. Jag börjar se det lilla och är mer ute i naturen än inne. Naturens skönhet tar andan ur mig i sådanna lägen! Till exempel kan jag se att till och med taggtråd, som ju symboliserar tortyr, smärta och orättvisor, ändå kan se så vacker ut i vinterskrud... Ta vara på de små ögonblicken i livet och bär dem med dig när det ser lite mörkare ut.

 

Vännen min

Kisselill låg nu till kvällen som alltsom oftast uppkrupen i min famn i soffan, som en värmedunk av liv och trygghet. Och som så ofta förr fick jag maka bort honom...hans spinnande på min bröstkorg har en djup sedativ effekt på mig, jag kände hur pulsen gick ner, likaså ögonlocken och min kroppshållning...det är lika säkert varje gång, jag kan inte hålla mig vaken. Och att somna varje kväll kl 19 i soffan, för att sedan sömndrucken asa mig upp i säng när jag vaknar till igen ett par timmar senare är ett icke-vinnande koncept!
Så undan med Kisse som la sig makligt tillrätta på en kudde som hamnat uppe på soffryggen. Jag satt och tittade lite på honom, min fina goa vän som spinnande la sina framtassar under sig och tittade tillbaka. Jag tar ett kort till bloggen tänkte jag och så skriver jag någonting fint, alltså något fint till honom. Men vet ni vad? Jag nöjer mig med att lägga upp bilden, för idag är jag för trött för att skriva fint. Men jag kan tänka. Och jag tänker på hur mycket jag älskar denna varelse. Han är fullkomlig, så är det bara.

Ymer 13½

Vinterns egna juveler

Jag älskar ju vintern! Dagar som idag med lagom snö på vägarna, mer snö i naturen, kallt (precis innan snoret fryser i näsan, då är det perfekt), blå blå himmel, vindstilla, solen värmer...och så dessa underbara kristaller som glimtar, blänker, dansar och flörtar med oss. Dessa naturens under som ändrar skepnad medan vi ser på dem, när vi ändrar vinkel på dem när vi flyttar oss i förhållande till solen, när vi närmar oss dem med andakt och som förnyas framför ögonen på oss när vi rör dem det minsta lilla. Jag tycker att de är så oändligt vackra och fascinerande och jag drömmer varje år om att fota dem i sin perfektion, varje kristall så unik - men det blir aldrig som jag vill. Makrofotografering får man öva sig länge på, görs bäst med stativ och tålamod, det är mest där det går snett... Men en dag, ska jag få en bild på en glimrande briljant, en funklande stjärna, ett smycke i naturen..en dag kommer kristallen med mig hem för att sprida glädje hos mig i evig tid.

Ligger det i betraktarens ögon?

Tutankhamun

Jag är ingen museumsfantast. Sällan jag går på museer med fasta utställningar och definitivt inte om det är konst. Konst har aldrig fascinerat mig (med ett par undantag, som tex Dali). Foto is da thäng däremot, kalla det modern konst kanske? Det är i allafall ett bilduttryck som gör intryck på mig och som jag kan förstå. Men det är sällan att jag besöker fotoutställningar också, beundrar mest på nätet. Jag älskar ju att titta på andras foton och har gjort de sedan jag var liten, innan man kunde fippla med digitala hjälpmedel som man kan idag.

Men ibland vill jag se saker som har historiskt värde och just en sådan är utställningen om Tutankhamuns grav. De som känner mig bäst vet att jag har en faiblesse för forna religioner, Illiaden och Odysseen, Homer, mytologi osv. Så jag ville hemskt gärna se utställningen och det är jag glad att jag gjorde! Proffsigt framställd, informativ och i lugn atmosfär. Och så fick man fota!

 

 

Ett hej då

Ett ljus

Vet ni? Om man känner sig lite nere och det är lite trist. Då kan man tända ett ljus för dem man tycker om. Jag har turen att kunna tända ljus för riktigt många. Av värmen från ljusen mår man mycket bättre. Prova!

Hösten

Okej, jag ger mig. Dagar som idag är det faktiskt inte lätt att tycka om hösten. Kallt är det förvisso inte men det är grått i grått (ja alltså alla bladen är ju inte helt borta från träden än så lite orangea ljuspunkter finns det ju), vinden är liksom tjock på något vis och dagarna är korta. Man är banne mig inte precis pigg, varje morgon är en kamp mot sig själv om att inte skita i allt ihop och bara ligga kvar..och mysa, sova och eventuellt läsa en bra bok. Men inte mer. Tog in min sådan där anti-vinter-depressions lampa som man ska ha och vakna upp med på morgonen, men hade glömt hur jävla asjobbigt ljus den bländar en med och hur himla lätt det är att bara vända ryggen mot den och dra upp täcket över huvudet. Hundarna är understimulerade för att man inte hinner göra något med dem innan dagsljuset försvinner och ens egen kondis försvinner med ljuset för att man inte vill få dåligt självvärde på ett gym. Förhållanden tar slut, det hör liksom till på hösten, man kan ju inte leva på sommarens beruselse nu när det är höst? Har gjort slut med ett par stycken själv, bara för att det hör till liksom. Lika bra, det hör som sagt till på hösten. Det kräver en extra insats att må bra på hösten! Man måste se till att skapa egna ljuspunkter, att komma ihåg att man själv är herre över sin egen livskvalitet, att kunna se ljus i mörkret. Man måste tvinga sig att se det vackra omkring sig, att stanna upp och uppskatta. Man kan få ta mer än man ger och låta det vara helt okej ett litet tag... Man kan tex låta det vara helt okej att ta en vacker höstbild från nätet och sätta in den på sin ouppdaterade blogg och bara njuta av färgerna och tänka sig till en promenad med lyckliga hundar i frasiga löv efterföljt av varm choklad på en vindstilla plats i solen. Och låta den bilden vara tillräcklig för att det ska bli en bättre dag (och inte tänka på att man är fan så kass som inte har kunnat ta en bra höstbild själv som man kan använda på sin bloggfan). Man måste kunna se ljuset. Och man måste sluta irritera sig över att man inte kan se att ovanstående faktiskt är skrivet i flera avsnitt....

Ny tanke

Asså, jag funderar också på hur fan man lägger ut bilder på sin bloggfan nu för tiden...?

Funderar lite på att starta upp bloggen igen

Det är otroligt länge sedan jag bloggade och i den tiden har blogger gjort om sin användarpanel - herregud så måste man lära sig den också innan man kan börja blogga igen. Har ju egentligen massor att berätta, livet har ju inte stått still sedan sist precis varken på hundsidan eller fotomässigt, vilket är de sakerna som bloggen handlar om i första hand. Men så är ju dilemmat alltid, ska man ha både fejjsan och en blogg och varför i sådanna fall? Ju mer jag har börjat facebooka och lägga ut bilder där, ju mindre har jag bloggat. Ju mindre man bloggar ju färre läsare får man, samtidigt med att ens vänner på fb är mer aktiva ju mer aktiv man själv är där. Jag har alltid haft ett behov av att skriva av mig saker, jag har ett par flyttlådor fulla med egna historier, berättelser och inte minst tankar och spekulationer. De kommer aldrig att visas för någon, de är inte skrivna för andra men någon gång ibland (numera väldigt sällan, men då och då är en ny anteckningsbok full och ska ner i lådan) tar jag upp ett par böcker och bläddrar i - som ett minnesarkiv för mig själv. Jag kan vara något så när personlig på fb och på bloggen, men aldrig som jag är i mina "böcker" - och då kanske det räcker med den ena varianten? Så jag fortsätter att fundera