Vännen min

Kisselill låg nu till kvällen som alltsom oftast uppkrupen i min famn i soffan, som en värmedunk av liv och trygghet. Och som så ofta förr fick jag maka bort honom...hans spinnande på min bröstkorg har en djup sedativ effekt på mig, jag kände hur pulsen gick ner, likaså ögonlocken och min kroppshållning...det är lika säkert varje gång, jag kan inte hålla mig vaken. Och att somna varje kväll kl 19 i soffan, för att sedan sömndrucken asa mig upp i säng när jag vaknar till igen ett par timmar senare är ett icke-vinnande koncept!
Så undan med Kisse som la sig makligt tillrätta på en kudde som hamnat uppe på soffryggen. Jag satt och tittade lite på honom, min fina goa vän som spinnande la sina framtassar under sig och tittade tillbaka. Jag tar ett kort till bloggen tänkte jag och så skriver jag någonting fint, alltså något fint till honom. Men vet ni vad? Jag nöjer mig med att lägga upp bilden, för idag är jag för trött för att skriva fint. Men jag kan tänka. Och jag tänker på hur mycket jag älskar denna varelse. Han är fullkomlig, så är det bara.

Ymer 13½